Mina ord är förlorade. Jag är förlorad. Önskar att någon kunde förklara för jag kan inte ens själv förstå vad det är som händer. Någonstans mellan välbekanta kvarter och okända korridorer så förlorade jag, jag föll pladask. Fritt fall.

Jag vill tillbaka, men inte till det. Det gamla, det heliga, det som var oförstört. Inget är oförstört längre.
Jag är förstörd. Hur mycket jag än anstränger mig så blir det aldrig samma nivå, och nu är gråten i halsen igen.

Jag vet inte för hur länge till, inte längre.
Den jävligaste stunden i livet var den när du gick och allt var förlorat!

Jag blir stundvis ordlös och det resulterar i tysta dagar. Orden är fortfarande få och de som finns ger samma resultat som många gånger förr, hur jag än vrider och vänder på dom.

Jag försöker springa ifatt livet medan jag upptäcker hur ni blir större där ni är. Dagarna är omtumlande, vissa dagar fungerar relativt okej och andra, då är det täcket över huvudet.

Det har under bara den senaste veckan kommit fram mer. Det är nog inte konstigt att jag faller gång på gång, jag börjar undra vem du är. I ett försök att glömma så blossar allting upp, till det större.

Hösten har fått en ny färg hos mig. På måndag ringer klockan tidigt och jag ska försöka mig på att hitta i Lund. Alltså, en termin rättssociologi på Lunds universitet, jag tror att det kan bli spännande. Jag har fixat alla papper och det enda jag inväntar nu är ett besked från CSN.

Om dagarna regnar det, allt som oftast. Jag försöker fånga dom ljusa stunderna.
Ikväll kryper jag ner i en soffa några kvarter bort och myser med den bästa Cassandra på denna jord. Hon har räddat mycket. ♥

På återseende, snart.

Jag trodde att jag skulle hantera det bättre än vad jag klarade av. Jag gråter ofta och tappar kontrollen. Jag försöker hitta nya sätt att förnya, att komma över och glömma. Men det är omöjligt och det finns ingenting som inte påminner.

Jag har fina vänner och en fantastisk familj. Men ibland spelar det ingen roll, kanske i längden. Ibland önskar jag att det fanns någon som kunde förklara för mig, någon som kunde ge mig svaren på alla frågor, men det finns ingen.

Det kommer bakslag efter bakslag och jag tror att jag börjar inse vem du egentligen var, dem person som du aldrig visade mig. Iskall och ute efter mer än vad som är lagligt. Jag blir rädd när jag tänker på att jag har missat det och när jag inser hur det hade kunnat sluta, om det inte hade tagit den vändning som det gjorde nu.  Det gör mig ledsen..

Jag vågade och nu är det av

Jag är van vid att veta vart jag har allting, vad jag ska ta mig till och hur jag ska ta mig ur olika situationer. Men nu är jag fast, all alone. Det är en natt kvar, några timmar efter det att jag går upp imorgon så sitter jag i en bil tillbaka till Skåne. Det känns allt annat än okej. Att se mitt liv försvinna ner i lådor, väskor och påsar igen, det gör ont i mig, långt in i själen. Att lämna det som jag den senaste tiden byggt upp mitt liv omkring, det får mig att gråta. Hysteriskt.

Jag försöker bli kvitt alla tankar. Men det är omöjligt. Jag kramade C hejdå tidigare idag, jag grät när jag stängde dörren efter henne. Jag tror att hon också gjorde det. Jag bakade kladdkaka till mina fina arbetskamrater som jag ska bjuda på imorgon, min sista dag. Då gjorde det sig påminnt igen, and it was'nt good.

Jag vänder blad snart. Ett nytt kapitel. Men det känns inte som att jag avslutat det pågående.
Allting händer av en orsak, det har jag fått lära mig och jag brukar förstå, ut not this time.

Vi hörs snart igen. Då är jag Skånetös like before. Har då lämnat den stad och den människa jag trodde jag skulle leva mitt liv med. But like you told me, life goes on!

Det var en mysig helg. Kramkalas med många saknade själar som jag inte träffat på länge. Djupa diskussioner om livet med människor som faktiskt förstår mig som ingen annan. Jag vill aldrig förlora det.

4 dagar. Jag tror fortfarande inte att jag har förstått, det blir en känslobomb på fredag. Huvudet har redan börjat gå på högvarv och jag önskar att jag kunde göra något för att förändra det. Jag har tappat kontrollen.

Ikväll tänder jag ljus och ser på film. Allt i ett försök att strukturera.

Kladdkaka. Glass. Popcorn. Två munnar som gick i ett. Igårkväll hade jag äntligen en catch up med världens bästa Fanny, som jag saknat henne. She's that girl, som man kan prata om allt med, man kan säga precis vad man tycker och tänker and I love it för man behöver minsann aldrig vara något annat än sig själv rakt igenom. And that's me.

Bilfärd genom vårt avlånga land igår. Jag kommer nog aldrig att bli vän med volvo ;) Men hem kom vi och nu befinner jag mig på skåns mark i ett par dagar. Jag är trött, utsliten. Jag tror inte att det är konstigt efter 8 jobbedagar i rad som dessutom varit relativt kaotiska.

I eftermiddag åker vi upp till mormors hus, hela familjen och tillsammans med min mosters familj så ska vi minsann få ihop en gårdsfest. Mormor hade älskat det och jag önskar att hon kunde varit med, men tiderna är inte desamma längre. 

Jag ska njuta av skånsk luft i helgen och jag hoppas att ni njuter av det som får er att hålla huvudet ovanför ytan.
Puss ♥

Trots övertid så var det faktiskt med ett leende på läpparna som jag cyklade hem ifrån jobbet idag, det behövs inte alltid så mycket. Jag har fått många fina vitsord och jag är glad över att jag har hamnat där jag hamnat, jag är bara ledsen över att jag inte kunde stanna kvar, som jag tänkt från början. Jag har fått höra många fina ord och jag är er evigt tacksam för att ni tror på mig, jag hoppas att ni har rätt.

Ikväll har jag suttit på en servering på stan tillsammans med en människa som jag insåg att jag faktiskt kommer att sakna. Vi åt god mat och pratade om livets alla kval, det är konstigt det där med vilka vändningar det tar ibland, helt oväntat. Vi sa hejdå för en stund sedan och det finns inte längre några garantier för att vi kommer att ses igen, det kan ha varit sista gången.. och då var jag där igen, ni vet själva!

Det är mycket tankar och ännu  fler känslor. Jag lät tiden gå ut så nu är det definitivt och det finns ingen återvändo. Jag vet inte om jag ska skratt eller gråta, vad gör jag egentligen mot mig själv.

I mitt SvC tal för mindre än två månader sedan så drog jag en paralell till mordet ett stenkast ifrån vår lägenhet, nu står jag här i precis den situation jag gråtande inför hela min klass stod och pratade om att jag aldrig ville hamna i för då skulle jag gå under. Och kanske är det precis det jag håller på att göra, gå under.

Jag kommer aldrig att acceptera det eller bli kvitt känslan, jag måste helt enkelt bara lära mig att leva med det. Dom säger ju att livet går vidare, men då frågar jag mig vilket liv. Tiden rinner ut likt sanden i ett timglas och på kvällarna så är tårarna ett faktum. Varje dag gör det ännu värre.

Kan du leva vid en brant med ena foten över kanten? Det är nog något jag måste lära mig, en tid framöver iallafall.

Det har varit en omtumlande sommar som ni säkert förstått och därav min frånvaro men jag är på väg tillbaka på ett nytt ställe och försöker på vägen samla frisk luft och nya krafter. I'm still trying.

Att ta studenten var det lyckligaste ögonblicket i mitt liv, men samtidigt det sorligaste. Jag hade en fikn klass och att splittras från dom var faktiskt jobbigare än vad jag någonsin hade kunnat föreställa mig. Att veta att det inte fanns kvar efter sommaren var en jobbig tanke. Men dom finaste, dom finns kvar.

En vecka senare så flyttade jag till en underbar stad, Lidköping. Här trodde jag att jag skulle bli kvar länge, kanske hela livet. Men strax efter den kaotiska flytten så bestämde jag och Albin oss för att gå skilda vägar, det har varit det jobbigaste beslutet i mitt liv, efter år tillsammans så känns det inte som att det finns någon annan. But, forever doesn't live here anymore.
Det har varit en jobbig tid sedan dess, väldigt omtumlande. Många tårar och många tankar. Att behöva bo tillsammans med en människa som man vanligtvis pussar & kramar och i efterhand knappt pratar med och se allt det som man hade förändras och försvinna, det skär långt in i hjärtroten. Men det kan bara bli bättre nu.
Om mindre än 3 veckor så har jag gjort min jobbplikt här uppe och det är egentligen först då det riktigt avslutet kommer och jag kan börja bearbeta på riktigt. I can do it.

Mitt i allt detta kaos så kom antagningsbeskedet från högskolan. Jag kom in på mitt förstahandsval, Sjuksköterska i Skövde men nu var hela min livssituation förändrad. Den enda orsaken till att jag sökte dit fanns inte längre kvar i mitt liv. Undet tiden som jag funderade så anmälde jag intresse på en studentlägenhet för skojs skull. Efter många nätter med alldeles för lite sömn och för mycket tankar så hade jag tagit beslutet att flytta tillbaka hem till Skåne under hösten och söka äventyr någon annanstans till våren och såäven låta mina studier vänta till dess.
Just när jag tagit det beslutet så får jag ett brev från Skövdebostäder om att jag har fått kontrakt på en lägenhet, till en början så var det inga konstigheter, jag stod kvar vid mitt beslut om att flytta hem, lät min tänketid gå ut och var säker på att allt var lugnt. Några dagar efter dess att jag skulle ha skickat in kontrakten om jag ville ha lägenheten så ringer ett okänt nummer upp mig, Skövdebostäder. Då ville hon dubbelkolla så att jag inte bara hade missat att skicka in papperna, då var det igång igen. Efter många samtal, några sammanbrott och a thousands tears så hade jag 04.30 i måndagskväll bestämt mig. Jag bor i mitt flickrum i Skåne några månader till, det blir för mycket att bo kvar här och ständigt påminnas.

I skrivandets stund så är jag rädd. Jag har aldrig varit rädd. Jag har ingen kontroll över min livssituation. Jag har alltid haft stenkoll på mitt liv.
Om mindre än 3 veckor så upphör mitt sommarvikariat och min kalender är då näst intill blank vareviga dag. Jag kan inte gå en hel höst utan att göra någonting, än har jag inte förlorat hoppet om en sysselsättning men snart nog.
Till våren så ger jag det en ny chans. Jag söker in igen och hoppas på att mina betyg räcker till även den gången. Gör dom inte det, då är det slut.

Nu mina vänner har ni fått en uppdatering om vad som har hänt i mitt liv.
Alltså, istället för studier så ägnar jag hösten åt att läka mig själv hemma i Skåne men först ska jag stå ut ett litet tag till och avsluta ett sommarvikariat som gett mig erfarenhet för livet.

All kärlek!
Ronja

Namn Ronja Maria Lindhe

Sysselsättning Läser Rättssociologi på Lunds universitet

Passion Böcker, musik, foton och djupa diskussioner om livet

Framtidsplaner Att någon dag rädda liv

Vill Förverkliga mina drömmar

Har En vilja som kan ta mig i princip var som helst

Ska Finna vägen till ett lyckligt liv även om det inte blir den väg som folk förväntar sig

Tillfälliga låten i hjärtat Steel Panther - Community Property (den har för tillfället en väldigt speciell betydelse för mig)

Mina ord Juli Augusti September