Jag är van vid att veta vart jag har allting, vad jag ska ta mig till och hur jag ska ta mig ur olika situationer. Men nu är jag fast, all alone. Det är en natt kvar, några timmar efter det att jag går upp imorgon så sitter jag i en bil tillbaka till Skåne. Det känns allt annat än okej. Att se mitt liv försvinna ner i lådor, väskor och påsar igen, det gör ont i mig, långt in i själen. Att lämna det som jag den senaste tiden byggt upp mitt liv omkring, det får mig att gråta. Hysteriskt.

Jag försöker bli kvitt alla tankar. Men det är omöjligt. Jag kramade C hejdå tidigare idag, jag grät när jag stängde dörren efter henne. Jag tror att hon också gjorde det. Jag bakade kladdkaka till mina fina arbetskamrater som jag ska bjuda på imorgon, min sista dag. Då gjorde det sig påminnt igen, and it was'nt good.

Jag vänder blad snart. Ett nytt kapitel. Men det känns inte som att jag avslutat det pågående.
Allting händer av en orsak, det har jag fått lära mig och jag brukar förstå, ut not this time.

Vi hörs snart igen. Då är jag Skånetös like before. Har då lämnat den stad och den människa jag trodde jag skulle leva mitt liv med. But like you told me, life goes on!