Idag har jag varit precis lika grå som himlen utanför fönstret. Hemtenta, like I told before. En matpaus nere i byn, i övrigt så har jag inte gått ifrån datorn och alla akademiska termer. Äntligen känner jag mig relativt färdig. Ikväll läser jag igenom det och ler lyckligt när jag kan trycka på knappen "lämna in" och pusta ut.

Jag är fåordig och det har hänt igen, det får mig att bryta ihop lite. Så snart tar jag en promenad i regnet och landar i min fina Cassandras soffa, där tillbringar jag kvällen och ler åt det vi har istället för att tänka så mycket.

"man måste dö några gånger innan man kan leva" jag tror att han kan ha rätt, även om det inte är bokstavligt talat.

Jag lyssnar på nya låtar. Känner igen mig i var och varannan textrad, ibland är det ledsamt.
Idag är en såndär dag, jag läntar tillbaka.

Jag har konstaterat att det finns något vackert med Skåne, trots allt. När jag satt på tåget hem från skolan igår och såg skånes slätter flyga förbi genom ett tågfönster, då log jag. I samma stund sjöng Oskar Linnros något om "jag blir aldrig mer densamma som förut" och kanske var det då det gick upp för mig, samtidigt så tror jag att jag är glad över det.

I måndags stod det något i mitt horoskop om att jag skulle passa på att planera kommande studier, barnet inom mig sa åt mig att följa det. Min ansökan skickades in och jag tror på framtiden nu, jag vet att jag kommer att göra det bra, jag vet bara inte vart. Mitt hjärta brann när jag tryckte på "skicka anmälan". Nu är jag på väg, mot någonting större, något som är för mig.

                

Det är frost på mornarna nu. Jag kan inte bestämma om det är okej att ta fram vinterjackan eller om man ska plåga sig själv ett litet tag till, det är trots allt bara oktober. Efter att min kamera har legat och samlat damm, alldeles för länge så försökte jag mig på att komma ihåg alla inställningar på min morgonpromena, det var lättare sagt än gjort men ack så roligt det är.

I eftermiddag sitter jag på byns enda mysiga café (läs: som för övrigt inte är en gnutta mysigt) tillsammans med en saknad vän och pratar om livets alla kval.

Vi var där igen. Jag förstår aldrig riktigt vad det är som händer men något omtumlar mig och tar ifrån mig vartenda ord, jag vet inte hur jag ska uttrycka mig. Jag skriver, raderar, skriver och raderar men blir aldrig nöjd. Idag låter jag det bli som det blir, ni får ta det för vad det är.

Jag trodde att jag hade hittat tillbaka på riktigt, men jag hade som ni märker väldigt fel. Jag gör ett nytt försök och fortsätter att simma. Kanske mot strömmen, kanske inte- men jag gör det på mitt sätt.

Fler kort har lagts på bordet, det gör ont i själen. Jag försöker glömma och se till det jag har, för det är något så mycket bättre. Det gäller bara att läka, att våga.

Ikväll sjunger jag hallelujah, jag klarade hemtentan och har skickat in morgondagens inlämningsuppgift. Innan jag lägger mig i sängen ikväll så ska jag ha skickat in en ansökan till universitet/högskola inför kommande vår.

Min första hemtenta är inskickad och jag vet egentligen inte om jag ska gråta av lycka eller av rädsla för att behöva göra om den. Time will tell. Klockan ringde tidigt imorse, vi gick längs vita korridorer för ett besök hos läkaren, stammis-affärerna hade som vanligt en massa, men för första gången på länge så la jag faktiskt band på mig själv. Jag somnade i soffan när jag kom hem, jag vaknade med huvudvärk och någon timme senare satt jag i en annan soffa och åt pizza.

Ikväll myser jag framför tv;n, idol och lite godsaker. Det ligger någon och snarkar här brevid, det är rätt gulligt trots allt. Imorgon gör vi ett nytt försök i att kolla på cross, vi sitter i en skogsdunge någonstans och kikar på rally och på kvällen äter vi kräftor, dricker god dricka och skrattar förhoppningsvis långt in på småtimmarna, time will tell även det.