Jag blir stundvis ordlös och det resulterar i tysta dagar. Orden är fortfarande få och de som finns ger samma resultat som många gånger förr, hur jag än vrider och vänder på dom.

Jag försöker springa ifatt livet medan jag upptäcker hur ni blir större där ni är. Dagarna är omtumlande, vissa dagar fungerar relativt okej och andra, då är det täcket över huvudet.

Det har under bara den senaste veckan kommit fram mer. Det är nog inte konstigt att jag faller gång på gång, jag börjar undra vem du är. I ett försök att glömma så blossar allting upp, till det större.

Hösten har fått en ny färg hos mig. På måndag ringer klockan tidigt och jag ska försöka mig på att hitta i Lund. Alltså, en termin rättssociologi på Lunds universitet, jag tror att det kan bli spännande. Jag har fixat alla papper och det enda jag inväntar nu är ett besked från CSN.

Om dagarna regnar det, allt som oftast. Jag försöker fånga dom ljusa stunderna.
Ikväll kryper jag ner i en soffa några kvarter bort och myser med den bästa Cassandra på denna jord. Hon har räddat mycket. ♥

På återseende, snart.

Jag trodde att jag skulle hantera det bättre än vad jag klarade av. Jag gråter ofta och tappar kontrollen. Jag försöker hitta nya sätt att förnya, att komma över och glömma. Men det är omöjligt och det finns ingenting som inte påminner.

Jag har fina vänner och en fantastisk familj. Men ibland spelar det ingen roll, kanske i längden. Ibland önskar jag att det fanns någon som kunde förklara för mig, någon som kunde ge mig svaren på alla frågor, men det finns ingen.

Det kommer bakslag efter bakslag och jag tror att jag börjar inse vem du egentligen var, dem person som du aldrig visade mig. Iskall och ute efter mer än vad som är lagligt. Jag blir rädd när jag tänker på att jag har missat det och när jag inser hur det hade kunnat sluta, om det inte hade tagit den vändning som det gjorde nu.  Det gör mig ledsen..

Jag vågade och nu är det av

Jag är van vid att veta vart jag har allting, vad jag ska ta mig till och hur jag ska ta mig ur olika situationer. Men nu är jag fast, all alone. Det är en natt kvar, några timmar efter det att jag går upp imorgon så sitter jag i en bil tillbaka till Skåne. Det känns allt annat än okej. Att se mitt liv försvinna ner i lådor, väskor och påsar igen, det gör ont i mig, långt in i själen. Att lämna det som jag den senaste tiden byggt upp mitt liv omkring, det får mig att gråta. Hysteriskt.

Jag försöker bli kvitt alla tankar. Men det är omöjligt. Jag kramade C hejdå tidigare idag, jag grät när jag stängde dörren efter henne. Jag tror att hon också gjorde det. Jag bakade kladdkaka till mina fina arbetskamrater som jag ska bjuda på imorgon, min sista dag. Då gjorde det sig påminnt igen, and it was'nt good.

Jag vänder blad snart. Ett nytt kapitel. Men det känns inte som att jag avslutat det pågående.
Allting händer av en orsak, det har jag fått lära mig och jag brukar förstå, ut not this time.

Vi hörs snart igen. Då är jag Skånetös like before. Har då lämnat den stad och den människa jag trodde jag skulle leva mitt liv med. But like you told me, life goes on!

Det var en mysig helg. Kramkalas med många saknade själar som jag inte träffat på länge. Djupa diskussioner om livet med människor som faktiskt förstår mig som ingen annan. Jag vill aldrig förlora det.

4 dagar. Jag tror fortfarande inte att jag har förstått, det blir en känslobomb på fredag. Huvudet har redan börjat gå på högvarv och jag önskar att jag kunde göra något för att förändra det. Jag har tappat kontrollen.

Ikväll tänder jag ljus och ser på film. Allt i ett försök att strukturera.

Kladdkaka. Glass. Popcorn. Två munnar som gick i ett. Igårkväll hade jag äntligen en catch up med världens bästa Fanny, som jag saknat henne. She's that girl, som man kan prata om allt med, man kan säga precis vad man tycker och tänker and I love it för man behöver minsann aldrig vara något annat än sig själv rakt igenom. And that's me.

Bilfärd genom vårt avlånga land igår. Jag kommer nog aldrig att bli vän med volvo ;) Men hem kom vi och nu befinner jag mig på skåns mark i ett par dagar. Jag är trött, utsliten. Jag tror inte att det är konstigt efter 8 jobbedagar i rad som dessutom varit relativt kaotiska.

I eftermiddag åker vi upp till mormors hus, hela familjen och tillsammans med min mosters familj så ska vi minsann få ihop en gårdsfest. Mormor hade älskat det och jag önskar att hon kunde varit med, men tiderna är inte desamma längre. 

Jag ska njuta av skånsk luft i helgen och jag hoppas att ni njuter av det som får er att hålla huvudet ovanför ytan.
Puss ♥

Trots övertid så var det faktiskt med ett leende på läpparna som jag cyklade hem ifrån jobbet idag, det behövs inte alltid så mycket. Jag har fått många fina vitsord och jag är glad över att jag har hamnat där jag hamnat, jag är bara ledsen över att jag inte kunde stanna kvar, som jag tänkt från början. Jag har fått höra många fina ord och jag är er evigt tacksam för att ni tror på mig, jag hoppas att ni har rätt.

Ikväll har jag suttit på en servering på stan tillsammans med en människa som jag insåg att jag faktiskt kommer att sakna. Vi åt god mat och pratade om livets alla kval, det är konstigt det där med vilka vändningar det tar ibland, helt oväntat. Vi sa hejdå för en stund sedan och det finns inte längre några garantier för att vi kommer att ses igen, det kan ha varit sista gången.. och då var jag där igen, ni vet själva!