One step forward
Min första hemtenta är inskickad och jag vet egentligen inte om jag ska gråta av lycka eller av rädsla för att behöva göra om den. Time will tell. Klockan ringde tidigt imorse, vi gick längs vita korridorer för ett besök hos läkaren, stammis-affärerna hade som vanligt en massa, men för första gången på länge så la jag faktiskt band på mig själv. Jag somnade i soffan när jag kom hem, jag vaknade med huvudvärk och någon timme senare satt jag i en annan soffa och åt pizza.
Ikväll myser jag framför tv;n, idol och lite godsaker. Det ligger någon och snarkar här brevid, det är rätt gulligt trots allt. Imorgon gör vi ett nytt försök i att kolla på cross, vi sitter i en skogsdunge någonstans och kikar på rally och på kvällen äter vi kräftor, dricker god dricka och skrattar förhoppningsvis långt in på småtimmarna, time will tell även det.
Är det albin som snarkar?