Jag har konstaterat att det finns något vackert med Skåne, trots allt. När jag satt på tåget hem från skolan igår och såg skånes slätter flyga förbi genom ett tågfönster, då log jag. I samma stund sjöng Oskar Linnros något om "jag blir aldrig mer densamma som förut" och kanske var det då det gick upp för mig, samtidigt så tror jag att jag är glad över det.

I måndags stod det något i mitt horoskop om att jag skulle passa på att planera kommande studier, barnet inom mig sa åt mig att följa det. Min ansökan skickades in och jag tror på framtiden nu, jag vet att jag kommer att göra det bra, jag vet bara inte vart. Mitt hjärta brann när jag tryckte på "skicka anmälan". Nu är jag på väg, mot någonting större, något som är för mig.

                

Det är frost på mornarna nu. Jag kan inte bestämma om det är okej att ta fram vinterjackan eller om man ska plåga sig själv ett litet tag till, det är trots allt bara oktober. Efter att min kamera har legat och samlat damm, alldeles för länge så försökte jag mig på att komma ihåg alla inställningar på min morgonpromena, det var lättare sagt än gjort men ack så roligt det är.

I eftermiddag sitter jag på byns enda mysiga café (läs: som för övrigt inte är en gnutta mysigt) tillsammans med en saknad vän och pratar om livets alla kval.