2 månader, nästan. det var vad som krävdes. Jag tror att jag är tillbaka, för ett litet tag iallafall. Så länge isen håller. Någonstans i mina fingrar så känner jag glädjen av att jag lät bloggen stå orörd denna tid och inte raderade den i allt kaos. Man vet aldrig, en början på något nytt.

Det var väldigt upp-och-ned-vänt precis där. Jag tror att ni förstod trots att jag aldrig berättade. Sedan sist har jag mest varit sjuk, ätit pencilin och legat på soffan. Jag firade en mysig jul med hela familjen, och min bonusfamilj. En förträfflig nyår passerade, tre-rätters och ett fantastiskt sällskap. Kursen på Lunds Universitet är avslutad och där kommer jag inte att göra fler fotspår.

Ikväll sitter jag ensam i soffan, i min nya bostad, min bostad. Iallafall denna terminen. Lägenheten är fylld med tända ljus, jag vet inte hur många gånger jag har bytt under dagen, och TV:n står på som bakgrundsljud. Numer är jag alltså Halmstadbo och har börjat studera till sjuksköterska. En dag, är jag precis där jag vill..

Min älskade Adam stannade kvar i Skåne, iallafall ett litet tag. Jag hoppas att våren går snabbt, det ser ljusare ut till höstan, iallafall just nu. Men jag är glad att jag har just honom, att han stöttar mig i de val jag väljer även om det betyder att vi inte får samma tid tillsammans. Vi lever våra egna drömmar för att nå vår gemensamma.

Ensam i en ny stad är inte det lättaste. Det blir lätt ensamt och nätterna är långa. Jag är inte van vid att ha hela sängen för mig själv, att trängas är liksom ett måste för en god natts sömn. Snart är det helg, det gäller att se det positivt. Jag hoppas att morgondagen bjuder på några nya namn, då kanske det inte blir lika ensamt.

Jag har saknat er, men jag har följt vartenda steg ni tagit.
Puss